Finns inga ord som förklarar min känsla.
Jag känner mig som luft, som att ingen ser mig. Det är som en stor jävla motvind somblåst bort mig. Jag existerar inte i den världen jag levt i. Den jag varit en del av är som bort blåst och allt är nytt. Tydligen kan man inte ha kärlek och vänskap samtidigt. Jag ränkas tydligen bara som människa för vissa, jag finns bara i deras värld.
Jag tycker det är så konstigt att man får det här tillbaks av någon man stöttat. Någon man sett till ska ha det bra, när kärleken va hennes.