Mitt psyke ligger nere på botten, dom få som finns finns så jävla mycket. Det är Robin som får mig att klara av dagarna i skolan. Det är mamma som får mig att inte bryta ihop hemma. Det är min pojkvän som får mig att gå upp på morgonen, får fram mitt leende dom få gånger det visar sig, för mig att känna mig älskad och omtyckt. Det är Amanda som förstår mig.... Vad hade jag gjort utan dom hä just nu? Det skulle inte finnas någon jag.

Jag till och med skiter i Kungarna av Tylösand, då är det inte bra. Imorgon blir en helvetes förmiddag imorgon antar jag, vid lunch hoppas jag att Robin kommer och lättar mitt hjärta. Direkt efter skolan har jag inga planer. Runt 5 kommer Amanda hit , vi ska prata prata och prata. Åka och sola också. Ska bli så skönt och kunna prata och gråta inför någon som förstår. Självklart sa hon få prata också. Vi ska vara psykologer för varandra. Nu blir det godnatt för mig, eller iallefall försök till det.

Ibland vill man bara spola tillbaka.. För att kunna njuta av den gamla stunden.