Jag va ute och gick i 2 timmar med tårar i ögonen och Anton i telefon. Sedan dess har jag legat i sängen, gråtit skrattat om vart annat. Mina bästavänner är mitt stöd igenom livet, dom håller tillsammans upp mej när jag håller på o faller, dom stöttar mej genom allt. Jag har ju självklart många nära vänner, men ibland märker man vilka som är närmare än andra, vilka som bryr sej och inte, vilka som förstår sej på kärlek och vilka som bara tänker på sin egen, vilka som skiter i saker för sina vänner. Man behöver nog en påminnelse om sånt ibland, annars öppnar man sej nog för mycket för fel person, tyvärr.