Vad som än händer har man bara en bästavän, man har bara en man kan dela allt med. Tiden har blivit knapp senaste tiden, vilket inte är bra överhuvetaget. Men kanske i framtiden behövligt, att det skulle vara under den tiden i mitt liv jag verkligen behövde nån o dela allt med, berätta varje liten bit av mitt liv. Få varje pusselbit sagt till nån som förstår. Var ju inte rikitgt det bästa. Eller så vare meningen, jag skulle lära mig att jag klarar mig utan en bästavän. Tydligen gjorde jag inte det, eftersom jag försökt få andra att förstå sig på mig och allt jag delade med min bästavän innan denna tid. Men ingen förstår, dom lyssnar bara och kommer med några stöttande ord, men dom orden räcker bara några minuter innan jag behöver stöttas av nån annan. Min bästavän hade stöttat mig till 110% helt själv och gett mig det jag behövde på en gång. Känns som jag öppnat mig för så många fler än behövligt. Kanske sagt saker jag inte menat, saker jag ångrar i efterhand.. samma sak vilka jag pratat med. men som sagt ingen ger mig det stödet min bästavän gör därför klara inte en person det ensam. Men jag har flera gånger gjort valet själv, backat...bangat...ångrat...velat...funderat... men aldrig kommit fram till något bra, jag tänker fortfarande hela dagarna. Vet inte ens hur det känns längre. Men för mig finns det bara en... en enda jävla person, som jag vet inte försvinnit bakom ett skynke men bara tillfälligt, eller stund vis.