Allt blir så jävla svårt när du ska vända dej emot mej. Jag gör allt för att du ska må bra, för att du ska känna dej perfekt. Efter ungefär 6 år med dig, så vet jag när du vill att man säger vad för att du ska få ett leende på läpparna. Jag är ärlig mot dej, du vet att jag tycker de se bra ut även om du vill att jag säger att det är skit fult. Jag ser på dej när du mår dåligt, även om du inte säger nått. Bara dina blickar får mej att inse vad felet är. Du vet att jag försöker stötta dig, du sa för ungefär en vecka sen att det spelar ingen roll hur sur du blir på mej när det handlar om det här för att jag är ärlig, och du älskar mej. Visst, du gör säkert de. Men de känns verkligen inte så när du skiter i de jag säger. Jag vill inte att du ska må dåligt, och de gör du om du ska gå den vägen du vill. Du bad mej kunna dra dej ur de där om de gick för långt, och enligt mej har de gått för långt nu. För du lägger ner all din tid på att han ska bli din. Så nu försöker jag få dej och inse sanningen, men du vill inte de så jag kan inte göra nått åt saken jag försöker men du vill inte...Jag har oxå suttit där, och då har jag lyssnat på dig och vad du vill att jag gör. Och jag bryr mej inte om hans beslut längre, pga dej. Vilket känns så jävla skönt, även om jag skulle vilja ha honom. Men han får komma när han vill, och jag gör vad jag vill under tiden. Jag älskar dej, du vet det. Men just nu vet jag inte hur jag ska göra för att du inte ska bli sur, jag kan inte gör bara som du vill för det sårar dej i slutet. Och då är det jag som får trösta dej, även om du inte vill... men jag hatar nr du mår dåligt.