Gumman,  ditt inlägg fick mej att gråta. Jag saknar dej hur mycket som helst, jag tänker hela tiden på hur bra allt va när man bara unde skicka ett sms o skriva "jag kommer om 5 min,öppna fönstret." eller "jag har inte byxor imorgon, kan jag ta dina ?" Vi levde som en familj, din lillebror va min och mina bröder va dina. Men i sommras ändrades allt och nu pratar vi knappt längre, även fast vi inte bor så långt från varandra. Jag har försökt vara snäll och varje dag visat hur äckligt mycket jag bryr mej om dej, men nått har liksom varit fel och jag har fått känslan av att du inte vill ha min kontakt längre. Men idag förstog jag allt, jag trodde verkligen inte att de hade gått så långt. För du lyckas så jävla bra med ditt falska leende hela dagarna, även jag som många andra har gått på det. Fast jag har vetat under lång tid att allt inte varit bra med dej, men du har liksom inte själv insett de, och om du inte vill inse nått så gåre inte o snacka med dej om de. Men nu vet jag hur de ligger till, och jag ska fan inte låta dej må som nu. Du är en del av mej, en lillasyster,en bästavän,en del av mej. Jag lovar dej de ska bli ändring på det här nu direkt, även om du vill eller inte. Jag tänker fan inte låta dej må dåligt. Jag älskar dej.