Jag älskar den här känslan. Man vet att det är nått speciellt när man alltid går runt med ett leende på läpparna.
Han får mej alltid på bra humör, även om det är honom jag är sur på, orden "älskling, är du sur?" får mej att le igen, och oftas börja skratta. Jag tänker på honom hela tiden, visst klart jag tänker på annat oxå. Men nån stans finns han alltid med i tankarna. Den där känslan i magen när han skriver eller säger nått jätte gulligt, det liksom nästan gör ont i hjärtat och 1000 fjärilar i magen. Eller det går liksom inte o förklara. Jag är kär, och det är inte första gången. Men det känns som om det är nått helt speciellt just den här gången, eller känner man kanske så med alla gånger?! aa, troligen. men nee jag lovar att det är nått speciellt med just den här gången. Just våran kärlek. Fast det är nog för att vi ändå hatade varandra från och till under nästan 1 år. Sen när vi började prata, eller redan för säkert en månad sen. När vi började prata lite smått så kände jag att han kanske va nått och nån som jag inte upptäkt, sen blev det mindre prat igen. Och för ungefär 2 veckor sen började vi prata igen, eller det va för att vi träffades. För att jag mötte hans ögon, hans blåa helt underbart vackra ögon. Det var nog inte kärlek vid första ögonkastet, eller jag vet inte... han bad mej komma hela tiden. Men vad ska jag göra när det inte va honom jag skulle träffa utan hans bästa kompis? jag kan ju inte bara gå fram och sätta mej i hans knä. Även om jag innerst inne hade velat det. Men då hade jag inte dom känslorna som jag har för honom nu..!! Jag älskar dej.