Jag vet inte hur jag ska förklara mitt liv just nu.
Alla har dåliga tider i livet, vissa jobbare än andra. Många säger att jag har stått ut med så himla mycket i mitt liv, och jaa det har jag. Klart att det alltid finns nån stans längst in, och från och till kommer det ju fram, vilket betyder att kanske just den dagen blir jobbig, och jag deppig. Men jag har nästan alltid levt i nuet liksom, för jag känner mej själv och tänker jag framtiden blir det allt det värsta men ändå känns det som om allt kommer gå över efter nån dag. Som allt annat i mitt liv gjort. Men just nu just dom här dagarna kommer jag aldrig glömma. Jag har vissa personer som lägger skulden på (visst kanske just den här gången, gjort fel) men jag tål inte det... och det är verkligen inte på de sättet dom kan stötta mej. Men igentligen finns det bara nåra enstaka personer som förstår mej och den som känner mej alldra mest och bäst och min älskade mamma. Hon betyder allt för mej! Jag är inte hel utan henne, jag är liksom inte Hannah Byrud utan mamma. Sen måste jag nämna Meiling oxå, hon är fan jordens ängel. Utan henne hade jag nog inte stått så säkert på jorden som jag ändå vissa stunder gör. Hon hjälper mej alltid, och då menar jag verkligen alltid. Hon är det närmaste en storasyster jag kommer få, det där lilla dom gör att vi inte är 100% är kött och blod. Imorgon kommer nog bli en stor dag för mej och jag ska äntligen få berätta mina ord, vad jag vill, hur jag vill leva, med mina ord. Ingen annans...

Nu ska jag ta och krypa ner i sängen,, nattiinattiii!