Om ni tänker efter så är det ju så. Om man blir förbjuden till något så är det ju roligt att göra det.
Just nu så irriterar  jag mej på vissa föräldrar som inte låter sina barn vad dom vill, eller okej precis vad dom vill är väl klart jag fattar. Men när man är tillsammans med nån som är flera år äldre och det är helt okej, men sen när man ska följa med nån annan och träffa kompisar som är yngre än ens egen kille,så går inte det... HALLÅ som om dom skulle vara farligare, knappast. Vissa mammor tror verkligen att deras döttrar är små änglar, men oftas så är det dom som är värst, mammorna tror att dom har hur bra kontakt med dom. Men nejnejnej! Just jag är väldigt glad att jag har den kontaken med min mamma som jag har, hon vet det mesta om mej, eller ja allt. Om nått som jag vet att hon inte tycker om har hänt, så säger jag det till henne för jag vet att hon inte blir sur. Men vissa barn vågar ju inte säga nått till sina föräldrar för dom vet att dom kommer blir sura, varför börjar inte alla mammor och pappor att tänka lite?!?!?!

Sen är jag trött på vissa andra oxå, sånna som ska vara avensjuka. Dom som försöker första för andra. Att bli anklagad för nått man inte gjort är så sjukt jobbigt. Och just nu i mitt fall, om du läser det här så, Det är inte som dom säger, jag älskar dej och ingen annan, bara bara dej. Jag skulle aldrig kunna göra nått sånt mot dej, hoppas du tror på mej och inte som, för dom känner inte ens mej, och speciellt inte på det sättet du känner mej.

Nu så ska jag plocka lite på mitt rum, det ser inte så himla fint ut. Men jag har ju datan uppe så skriver nog snart igen när jag har tröttnat på städningen eller tar ett litet "break"